Dag 18

Hoppsan, redan 2 veckor avklarade. Det rullar på det här. Idag har du en viktig uppgift. Identifiera en 5 km lång löprunda. Den kommer du att nöta på mycket. Det är bra om det är en runda med några backar i, uppför och nedför. Stick ut på kvällen och gå rundan. Spring inte utan känn på den som en ägodel. Du kanske kan den här väldigt bra men se dig omkring med nya ögon. Vad är vackert att titta på? Var står det en hund och skäller? Tänk speciellt på backarna och bestäm dig för var de börjar och slutar. Du ska komma ihåg just de punkterna till nästa gång.

Jag tänkte verkligen på vilken runda jag skulle ta. Jag tänkte verklingen sätta på mig gps:en och gå rundan efter jobbet. Jag gick den i tankarna flera gånger.

Men nej. Jag jobbade länge och var helt slut i huvudet när jag kom hem. Av rundan blev det intet.

Dag 17.

Långpassdag. Från din planering vet du om att idag ska du förflytta dig 10 km. Du får ta hur lång tid som helst på dig. Tänk hela tiden på hur lång sträckan är. Den är genomförbar oh hanterlig. Du kan dela upp den i avsnitt. Du får gärna springa vissa sträckor. När du har c:a två kilometer kvar så ska du tänka på hur bra det här passet har varit och vad tråkigt det är att det snart är slut. När du når milen så tänk på vad synd det är att den reda är över och att du ite fick fortsätta längre. Tänk så resten av dagen.

Ovanstående blev således gårdagens predikan för mig. Läs om milen i förra inlägget. Till den berättelsen vill jag lägga följande notis: Gårdagsmilen utfördes med negativ split. Första femman gick 44 sekunder fortare än andra femman. Coolt.

Tilläggas kan också att suget efter att springa, och springa fortare, kom mer och mer ju längre tiden led. Jag joggade i drygt niominutersfart - och det är för sakta för att kännas riktigt bra. Men samtidigt är det, just nu, lagom fart rent konditionsmässigt. Jag höll den joggfarten i två hela på varandra följande kilometer. Så jag bär med mig känslan av att vilja öka någon halvminut eller så.

För det tredje vill jag också notera att som följeslagare hade jag, förutom löparvännen K ett band bort, en sten, i storleken av ett hårt och oregelbundet kryddpepparkorn, i strumpan,  precis där främre trampdynan börjar sin konvexa buktning till hålfot, under hela förbannade tiden.

Idag är det söndag och jag sneglar på lördagsprogrammet. De enda helgärenden jag har idag är att gå på bio med efterföljande brunch med ickspringande vännen K. Jag går till och från vilket blir fyra kilometer, varav vägen dit i mycket rask och konditionstränande takt och hemvägen i normal promenadfart.

Om vi nu summerar de två första veckorna kan konstateras att jag missat följande pass:

• en långpromenad på 120 minuter avslutad med 20 minuter jogg varvad med gång
• ett 35 minuterspass prom varvad med jogg
• en 20 minuterspromenad
• ett styrketräningspass
• en timmespromenad

Vidare har ett 35 minuters kombinerat jogg-gång-pass blivit till en 30 minuters promenad.

Jag tänker inte värdera min insats. Jag tänker heller inte säga "om", "ifall" och "om inte" och "bara". Jag bara summerar fakta.

Dag 16

Bra att du planerade noga igår. Då vet du redan att dagen börjar med en riktigt frossarfrukost. Tänk på reglerna för helgärenden, alltså var du parkerar bilen, alternativt var du går på och av kollektiva färdmedel. Hörde jag något om lördagsgodis? Jamen självklart ska du få ditt lördagsgodis. Gå till ett välsorterat konditori. Köp de bakverk du bäst tycker om, det kan vara tårtbitar, chokladbollar, biskvier, kolabullar. Då får köpa precis vad du vill och så mycket du vill. Från och med nu är alltså godis = konditorivaror, inte sådant du köper i kiosken. Det du köper i kondiset är färskt och minst lika gott som det du köper i kiosken. Skillnaden består i att du blir mätt av bageriets varor men inte av det du köper i kiosken.

Eftersom jag planerade så bra under promenaden, den ack så korta, hem från jobbet igår, visste jag att jag skulle bli tvungen att vända på träningsprogrammet för helgen. Jag hade tjuvläst i förväg och sett att de var ett milpass inplanerat för söndagen, men eftersom jag hade andra planer då, lade jag milpasset idag.

På den, ack så korta, promenaden hem igår funderade jag på att göra förra söndagens långpass nu. Jag har ju hamnat en vecka snett, och jag tänkte att det ju faktiskt inte gör någonting om programmet förskjuts. Sextio dagar är sextio dagar oavsett när man börjar räkna. Men förra söndagens pass var ett pass jag gärna hade velat göra utomhus, i vårväder, plusgrader och sol. Nu var vi nere på nollan igen och det blåste så man nästan tappade både luften och fotfästet. Jag bestämde mig därför att köra den här helgens milpass idag. På löpband.

Ordern löd: Tio kilometer på hur lång tid som helst, men tillåtet att springa vissa sträckor. Uppdraget var att tänka på hur lång en mil är, och börja sakna den redan ett par kilometer innan den tar slut.

Första kilometern i uppvärmningspromenadtempo känns både lätt och går fort. Eftersom jag kände mig trött och lite olustig med hög puls på förmiddagen promenerade jag även kilometer nummer 2. Noterade nöjt att pulsen nu uppförde sig som folk. Bestämde mig för att göra en fartökning till 6:40, vilket är väldigt snabbt, men den fart som mina ben gärna väljer när de får välja själva. Problemet är bara att jag de senaste 15 åren inte orkat hänga med benen i det tempot. Nu tänkte jag att jag skulle hålla tempot så länge det kändes avspänt och bra, vilket jag trodde skulle vara 200 - 400 meter. När jag joggade och gick på bandet och funderade på exakt när jag skulle öka hastigheten på bandet och börja mäta sträckan så steg min puls tio slag.         
     "Oups, varför är pulsen 158 helt plötsligt, fast jag bara går på bandet", tänkte jag förvånat. Medan jag funderade på det gick pulsen ner under 150 igen. Upphetsningen inför att springa i 6:40-fart ökade pulsen vid blotta tanken!

Exakt 200 meter orkade jag 6:40-fart. Då kändes det helt okej, pulsen gick upp i 160 men andningen kändes avspänd, steget flöt fint och jag avslutade kontrollerat innan det blev alltför jobbigt.

Fortsatte så att varva långsam promenad (jag har så väldigt svårt att gå raskt på löpband, håller mycket högre fart utomhus) med långsam jogg.  Allt kändes bra. Fem kilometer rullade på fint. När jag hade sprungit sju kilometer trodde jag att jag avverkat sex kilometer och redan det kändes som att det roliga började ta slut. Jag ville göra en fartökning till och sedan avsluta med långsam promenad för att kroppen skulle få en fin återhämtning. Under den åttonde kilometern lade jag in 6:40-fart igen. Efter 100 meter var jag helt slut och pulsen var uppe i 170. Jag ville kliva av, men tyckte 100 meter var lite löjligt. Efter 150 meter kunde jag inte fatta hur jag skulle orka ett steg till men pressade mig ändå till 200 meter i den här farten. Benen tycker det är lätt och roligt, men personligen är jag helt slut.

När jag tänker på vilken kilometer jag är på och hur många kilometer det är kvar tycker jag en mil känns kort. "Bara tre kilometer kvar, det är ju ingenting", kan jag tänka. Men om jag tänker på att det är en hel halvtimme kvar känns det jättelänge. För att inte tala om efter ett par tre kilometer, när man har över en timme kvar. Det känns nästan oöverstiligt, eller i alla fall tråkigt. En kilometer låter kort mellan mina öron, men om insikten att en kilimeter för mig tar i princip hela tio minuter kommer till en medveten tanke i min hjärna tycker jag det låter väldigt långt.

Kilometerna rullar på utan vånda, det är avstånd jag ska koncentrera mig på, inte tid.

Jag har tjuvkikat ännu längre fram i träningsprogrammet, och jag vet att det några veckor in i programmet står "i dag ska du för första gången ta tid på din milrunda". Men där får ni tänka om! Jag har aldrig i mitt liv förflyttat mig någonstans utan att ta tid. Det är meningslöst att springa (promenera, cykla) utan att veta hur långt och på vilken tid. Man behöver inte bry sig om tiden eller försöka pressa den. Men man måste ta tid.

Idag fick milen ta den tid den ville och jag gjorde inga som helst försök att maxa, att prestera, att ta i. Jag försökte bara avverka en mil och må bra och höll koll så att pulsen inte skenade iväg uppåt 170. Ju närmare 150, desto bättre. Men löpbandet går bara att ställa in på max fjuttiga 99 minuter, vilket betydde att jag var tvungen att ligga under 10 minuter per kilometer i snitt för att hinna. Milen tog 98:34. Det var inget maxförsök, men om jag hade gjort ett maxförsök så hade det inte gått särskilt mycket snabbare, gissar jag.

En kilometer att gå till gymmet och en att gå hem fullbordar denna träningsdag.

Bakverk från konditoriet ersattes av en buffé med efterföjande tårta och kaffe på sextioårskalas på kvällen.

Om jag får säga vad jag tycker, så har jag lyckats med programmet idag.

Dag 15

Ahh, snart helgledig igen. Då är det ju läge att planera helgen. Vad var det nu vi sa om planering? Jo just det, all planering sker under promenad. Ut och gå en timme efter jobbet, helst innan du kommer hem. Helg är som sagt lika med träningsläger. Tänk igenom vad du ska träna under den här helgen. Tänk också på att fredagskväll = förberedelse för träningsläger. Det betyder att du äter nyttigt och går och lägger dig tidigt. Va sa du om tråkig fredag? Vadå, du har ju fyllt 50 bast. Då ska du väl inte vara ute och ränna på stan eller sitta upe och grogga vid TV:n halva natten. Sånt tillhörde förra halvseklet, den som du nyss lämnat bakom dig.

Snabbtänkt som jag är hinner jag planera under promenaden hem från jobbet, även om den inte ens tar tio minuter. Svinkallt var det idag också, och snålblåst. Mörkt hade det blivit när jag var på väg hem. Så den där timmeslånga planeringspromenaden - den kan ni fetglömma.

Jag åt en nyttig middag - kokade matvete och gjorde en god sås av vatten, creme fraiche och kryddor som jag kokade upp färska torskfiléer i tillsammans med några buketter färsk broccoli och räkor och kräftstjärtar. Åt detta tillsammans med lite rå blomkål och en tomat- och löksallad.

För att kompensera en slö torsdag gav jag mig till att prova lite björnar och krokodiler med fördragna gardiner. Vardagsrummet är hyfsat stort - men kära nån. Parkettgolvet är hårt. Jag skulle behöva göra dessa övningar på en tjock fin gymnastikmatta. Man kan inte gå passgång på alla fyra med femtioåriga knän, det säger jag nu.

Dag 14

Idag kör vi lite styrketräning med fokusering på överkroppen, alltså bål, armar, axlar, rygg. Speciellt nedre delen av ryggen. Långdistanslöpare har oerhört mycket att tjäna på att köra lätt men regelbunden stryketräning. Minst 20 och max 30 minuter. En gång i veckan räcker faktiskt. Gör gärna det här passet i gym, men det funkar också bra hemma. Då kan man göra hantelövningar (har du inga hantlar så ta två tjocka böcker eller två fulla vinflaskor). Om man har ett stort vardagsrum så funkar de här övningarna bra för armar och mage:

- Björnen. Gå på alla fyra. Passgång.

- Ankan. Gå framåt i djup nigsittande.

- Krokodilen. Ligg framstupa. Gå ner nära bottenläget i armhävning och förflytta dig genom att gå på händerna, men inte högre än 5 cm ovanför backen.

- Sälen. Ligg framstupa. Förflytta dig genom att guppa upp och ner samtidigt som du skjuter från med händerna.

- Krabban. Böj upp ryggen från sittande och gå på händer och fötter baklänges.

Ett tips kan vara att dra ner persiennerna så att inte grannarna ringer 112.

Tur att man har hantlar. För några fulla vinflaskor finns det inte i detta hem. Inga tomma heller. Ett par 25 centilitersflarror med hallonöl och Bacardi Breezer samt en liten flaska vodka för att badda finnar och infekterade tänder med är allt huset förmår.

Inte för att jag använde dem. Hantlarna alltså.

Jag vet att jag inte får skylla på något enligt det här träningsprogrammet. Men faktum är att jag är outsägligt trött i både kropp och huvud. Jag orkade inte ens vara kvar mer än att jag fick i mig maten vid kvällens fest på jobbet, där vi firade att vi flyttat till nya fina lokaler. Jag var varm och orkade knappt stå upprätt. Gick hem och häckade i soffan för att samla krafter att orka gå och lägga mig.

Tandinfektion, rotfyllning, vårdagjämning, oro på jobbet, ideella uppdrag - kanske blir kroppen lite trött i huvudet?

Dag 13

Vilodag - nähä! Inbilla dig ingenting. Efter första veckan så finns det inga vilodagar längre. Inrikta dig på att träna något varje dag resten av ditt liv. Är det inte fysisk träning så är det mental träning eller taktisk planering. Det kan förstås vara tävling också! Just idag ska du upprepa samma träning som igår. Identiskt upplägg men om vädret är riktigt dåligt så stanna ute i 10 minuter längre. Detta gäller från och med nu. Alltså vid dåligt väder, 10 minuter längre pass.

Idag måste jag väl ändå följa programmet. Så tänkte jag initialt. Men jag tror vårtröttheten slog till i samband med vårdagjämningen. På eftermiddagen var jag outsägligt trött. När jag kom hem ville jag inget annat än att lägga mig och sova. Men jag drog på mig ett par jeans, en tröja och min röda Adidasjacka, snörde på mig ett par gamla New Balance, drog en buff över öronen och tog trapporna (minsann!) ner och tog en promenad på 30 minuter. Som tur var sken solen och det var flera plusgrader än det varit på ett halvår, så jag slapp ranta ett varv till runt kvarteret. Tog trapporna (jo, faktiskt!) upp till lägenheten. Märkligt nog inte ett dugg piggare, utan lika outsägligt trött. Men aningens nöjd med att jag faktiskt kom ut på en promenad i alla fall.

Igår gick jag förresten till och från jobbet två gånger, eftersom jag var hos tandläkaren på eftermiddagen - kanske kan det få kvalifciera för den dagens 35 minuterspass?

Idag var också sista dagen på pencillinkuren. Om tre veckor görs den tredje och slutliga rotfyllningen.

Dag 12

Lite kvällsträning efter jobbet. Stick ut och växla mellan promenad och jogg i 35 minuter. Kör ungefär 10 minuter promenad och 5 minuters jogg i intervaller. Gå i alla uppförsbackar.

Hur ska man hinna med ett sådant här tufft och späckat träningsschema samtidigt som man lever ett rikt socialt liv, det undrar jag nu. Det närmsta kvällsträning jag kom i dag var att jag gick 200 meter till Bishops arms där jag och en bästis åt stadig middag och pratade om våra ålderskrämpor. Nattliga svettningar. Sömnproblem. Åldersfläckar. Sprött hår. Taskigt närseende. Impotenta män. Värkande höfter.

Sedan promenerade jag hem. Men det gör jag ju varje dag, och inte tar det några 35 minuter inte. Och inte en enda uppförsbacke.

Dag 11

Se dr, första veckan redan avklarad. Det gick ju galant. Du har inte bara börjat ett träningsprogram utan även infört några livsstilsförändringar. Fortsätt med dem. Ät en rejäl frukost. Gå till jobbet. Berätta för alla arbetskamrater att du om två månader kommer springa 10 kilometer på 70 minuter. En det fattar inte vad det betyder men förklara då att det innebär att springa hela sträckan i kontrollerad fart utan gåpauser. Det är viktigt att du inte uttalar några reservationer av typen "såvida jag inte blir sjuk". Från och med nu så ska du alltid slå bort sådana tankar. De är destruktiva och påverkar ditt undermedvetna till att prestera sämre än vad du har kapacitet för.

Det där sista är så bra sagt att jag nästan gråter. Tänk ändå att det ska behövas så mycket kraft för att försöka att verkligen tro på det och tänka så. Jag vill, jag ska, jag kan. Jag är inte rädd.

Men det där med berätta för jobbarkompisar. Nej. Jag står inte på sådan fot med dem. Istället skriver jag den här bloggen. Och berättar genom den för mina löparvänner följande:

- Om två månader ska jag springa 10 km på 70 minuter. Det innebär att jag kommer att springa i hög fart hela vägen utan att stanna. Så nu vet ni det.

Jag har bestämt att jag ska gör den där milen på sub 70 på löparbana. För att otpimera mina goda förutsättningar, och för att ha något att se fram emot, ska jag be någon löpare och god vän att vara farthållare åt mig. Någon som springer på andrabanan, en axel framför mig. De första 15 varven ska gå på 2:45 - 2:47 och de sista tio varven på 2:50 - 2:52. Utom det sista - för det kommer att gå på 2:38.

Bara så ni vet.